Idag letade jag frimärken. Gick från place de Ternes med blommor och röda kaféer överallt, via Boulevard Wagram, place du Wagram och vidare mot Triumfbågen. Gick in på en Tabac och valde ut kort och frimärken. Alla tabacs är små och avlånga, luktar cigarr och är fulla av cigaretter och lotter. Men de tog inte kort här (ne prenons pas la carte bleu). Så jag vandrade vidare, tänkte att de säkert hade något i alla de miljoner turistshoppar som ligger runt champs-elysee och triumfbågen. Hittade en bankomat (Paris Banque BNP). Tog ut 20 euro. Vandrade vidare.

Solen sken så starkt i mina ögon, så jag tror att jag missade alla turistshoppar pga detta. Jag gick och kisade och försökte stanna till under de stora träden som skapar en allé mot triumfbågen. Hittade ingen Tabac, men gick in i en turistshop utanför Luis Vuitton (som för övrigt hade en lång kö utanför butiken av folk som ville in. Alla där var supersnoffsiga...) och skickades därifrån till byreau de poste. Byreau de poste vid Avenue George cinq hade slut på utlandsfrimärken. Så jag vandrade ner och förbi alla fina hotell på Rue Pierre Charron och rue de Chaillot.

Solen sken fortfarande jättestarkt i mina ögon, de gamla snoffsarkvarteren under 20talet. Det var här man skulle bo om man var något. Nu verkar det mest förfallet. Förutom de fina hotellen och bilarna ligger det lika mycket hundbajs på gatorna här som i alla andra kvarter i stan. Dessutom verkade husen här något rustika och de gamla katolska kyrkorna ser hemskt förfallna ut med änglar med avskalade ansikten. Runt mig trängdes jag bland snobbarna som körde runt i sina jaguarer och BMW:s. Någon tappade en guldring mitt framför mig på gatan och sträckte sig efter mig "Madame, c'est vous? Madame, s'il vous plaît!" Jag struntade i honom. En galning som försökte lura mig. Ser jag lättlurad ut? Jag gick lite snabbare för att verka mer parisisk.

Det luktade ost, cigarettrök och kaffe från de små kaféerna och då och då passerade jag ett boulangerie. Det luktade öl och bröd. De höga husen reste sig runtom mig och jag kunde inte låta bli att förundras över de rustika men vackra detaljerna på alla hus, knutar med cementblommor, statyer utanför de vanligaste lägenheterna, röda rosenbuskar som väller ut från balkongerna.




Jag gick och gick utan att riktigt veta vart jag var. Tillslut stannade jag och läste på skyltarna. Jag hade gått från 17: e arrondisementet till det 18: e och nu var jag i det 8: e. Passerade en liten park och ännu en förfallen katedral. Skymtade Seine, såg något segel vinka mot mig. Och där stod det; Eiffeltornet. Jag stannade till i två sekunder för att njuta av min utsikt och vad låg då inte till höger om mig, strax nedanför kvarteret: byreau de poste. De hade inte slut på frimärken. Mannen som jag köpte märkena av frågade vad jag gjorde där
"Vacacion?"
Jag svarade med ett leende; "Non, monsieur, je suis une étudiant et j'étudie le travail sociale".
"Ah, d'accour, oh la la, c'est trés difficile, mais non? Le travail sociale á Paris... Mais c'est bon pour vous."
Jag log till svars, visste egentligen inte vad jag skulle svara. Tackade för frimärkena och han sa "je vous en prie".

Sedan tog jag metron från place du Léna, bytte från linje nio till sex i Trocadero och sedan kunde jag lugnt åka hem. Glad för att jag fått tag på frimärkena. Det hade varit ett litet äventyr. Men sådana är dagarna i Paris. Små äventyr...